Hårda vs mjuka metoder

Hundsport har kommit och jag är en av alla (?) dom som läser mest på dass! Kanske inte böcker men tidningar och reklam å annat ögnas igenom där :) 

Återigen diskuteras livligt om hårda vs mjuka metoder och jag blir både engagerad och trött på samma gång... Men droppen var när jag på ett forum för whippets läste ett inlägg där matte till en 4.5 månaders whippetvalp frågade vad hon skulle göra då hennes valp hade morrat och "snappat" efter henne då hon skulle lyfta den ur soffan. Skrämmande många tips om hur hon skulle ta tag i valpen, disciplinera den och annat för att den inte skulle ta över ledarskapet å bla bla bla. Gah blir så trött! Jippie morrade som liten på mig en eller två gånger när jag flyttade henne i soffan och vet ni vad jag gjorde då? Ingenting! Eller jo jag log nog lite inombords men det var allt som hände. Varför? Jo för allt hon sa till mig var: Fuck off and stop touching me, jag försöker sova! Okej point taken. Men iom att det inte hände något så finns det heller ingen anledning för henne fortsätta med beteendet, hon fick inget obehag så vår relation är trygg. Jag slutade inte heller med det jag gjorde så hennes morr fick ingen effekt. Unga hundar gör ofta som så: Om jag gör såhär, vad händer då? Om jag gör såhär, vad händer då? Det är så dom kommer underfund med världen och det är så våra kära whippets fostrar oss =)

Detta kommer kanske reta någon (om någon ens läst hit) men vet ni vad? Jag tror osäkra människor har ett behov av att kontrollera sin omgivning likewise har säkra människor ett mindre behov av att kontrollera sin omgivning, däribland sin hund/hundar. Nu är jag även så djärv att jag påstår att osäkra människor får osäkra hundar och tvärtom. Jag ser då inget starkt ledarskap i att gå runt och dominera och domdera över sin hund, faktiskt inte alls.

Sen tror jag oxå att folk blandar äpplen å päron för att det är frukter och för att dom är lika men det är inte samma sak. Om man väljer, för det gör man förhoppningsvis, att skaffa hund så hoppas och tror jag att man önskar sig en god relation med sin hund. Ett teamwork och en känsla av att "jobba" med sin hund och inte emot. Det är relationen och för mig med mina hundar är den helig. 

Vart det blir stökigt på vägen det är när människor tar på sig samhällets krav på vad som är en bra hundägare. För man är väl inte en bra hundägare om hunden drar i kopplet? Eller om den hoppar på folk? Eller om man har en hund som skäller? JO det kan du visst vara! Eller är man en dålig förälder om man har ett barn som gråter? Eller som leker för ljudligt? Eller som inte somnar på 3 minuter? Nej du är ingen dålig förälder av dessa anledningar.

Guess what! Ingen är perfekt och folk får lära sig sopa framför sin egna dörr. (för att förtydliga så tycker jag såklart inte att hundarna ska springa vind för våg och äta pensionärer och små barn eller andra hundar). Men mina hundar kommer troligtvis bli begåvade på det jag tränar med dom, vår vardag tränar vi dagligen, den fungerar på ett mycket tillfredsställande sätt, annars hade jag inte haft 4 hundar. Sånt som fungerar sämre tränar vi troligtvis inte lika ofta och därmed får vi sämre resultat, det beror nämligen på att det är svårt att få omgivningen att vara konstant och ibland sitter tummen för långt upp i röva. Ska jag då "träna" mina hundar med våld och tvång, ger det mig på något sätt rätt att göra det? Svar nej.

På tal om nej iom att det oxå togs upp i Hundsport så är det för mig otroligt roande att ett ord kan ha en sån effekt på folk! Från gänget som verkligen tycker att ordet NEJ! ska läras in med obehag så hunden lär sig vad det betyder (nej betyder alltså obehag) till dom som tycker att man inte ska använda ordet nej i något sammanhang. En personlig reflektion är att * lära in ordet nej med obehag kan få oväntade effekter ex: hunden drar i koppel, ni får möte, hunden "låser" sig på den andra hunden och du avbryter den med ett "nej". Ergo: Hunden ser andra hunden, låser sig, hör ordet nej, kopplar till obehag. Hunden kommer alltså koppla ihop andra hundar med obehag, låter sunt? (svar nej, leder till följdproblem istället). Reflektion två * är alla dom som aldrig säger nej................. Kommer ändå "säga" nej eller app app eller hum hum eller ändra sitt kropps språk eller på andra sätt förmedla en dämpande känsla till hunden. Hundar upplever inte världen med ögon som oss, dom har sin näsa, dom kommunicerar heller inte med ord (sällan) utan gör det med kroppsspråk. Så "nej" förmedlar vi på ett sätt eller ett annat, var så säker! Själv är jag väldigt verbal, säger vänster när vi går till vänster, säger här när vi går till höger, säger MEN! när tålamodet börjar tryta, säger app app när det är långa näsor vid min mat och vi har en fungerande relation ändå :)

För att försöka avsluta dessa reflektioner så gör jag som såhär:

* Sluta skylla allt på hundarna och därmed låta dom betala våra skulder med straff och obehag. Folk ska inte skaffa mer hund än vad dom klarar av, att läget är som det är visar på att folk saknar självinsikt, inte läser på om rasen dom skaffar och att det finns uppfödare och "uppfödare" som säljer hundar till kreti och pleti utan att tänka lägre än till inkomster och utgifter. 

* Låt inte dina grannar eller bekanta påverka din relation med din hund med deras tyckanden och tänkanden, folk får tycka å tänka vad dom vill, det gör dom ändå. Mina hundar hoppar på folk, vill folk inte bli hoppade på så får dom strunta i att hälsa på mina hundar, dom är inga allmänna klappobjekt. Jag skiter högaktningsfullt även i om folk tycker att mina hundar är dåligt uppfostrade för att dom drar i kopplet av den enkla anledningen att det är mitt problem, inte deras. Skönt för dom va =) 

Om jag inte kan leva med att mina hundar kan dra på vilt så ska jag inte skaffa en hetsjakthund (whippet), om jag inte kan leva med att hunden bär runt på saker hemma så ska jag inte skaffa en retriever, om jag inte kan leva med dreggel från golv till tak så ska jag inte skaffa någon av dom större doggarna osv. Enkelt!

Om jag märker ett oönskat beteende på någon av mina hundar så brukar tankegången vara nåt i stil med det här: Upplever jag det som ett stort problem? Varför har detta oönskade beteende dykt upp/vad grundar det sig i. Hur kan jag jobba med hunden för att problemet ska bli mindre eller upphöra?

Nästan slutligen så var det så bra skrivet att jag vill citera Ingrid Lingmark på sidan 11 i Hundsport 1 och 2 2012 när hon skriver följande "Hundar som lever i otrygga relationer får symptom av det". Det är något som alla som uttrycker sitt "ledarskap" över sina hundar i tid och otid fundera på. Hoppas den ovan nämnda whippetvalpen inte morrar eller nafsar efter matte igen så slipper den allt obehag så glatt rekommenderades.

Reagera gärna både med eller emot här i bloggen, kul att läsa andras reflektioner :)